I biktstolen inför världen
För några dagar sedan låg jag hemma i min säng i brämhult och funderade. (Mina allra djupaste tankarna föds oftast precis innan jag ska somna.) Jag hade släckt alla lampor och det var becksvart i rummet. Jag ligger vaken och vrider och vänder på mig, och den välbekanta oron och obehaget kryper allt närmare. Jag avskyr mörkret. Eller snarare sagt, jag avskyr mörkret när jag är ensam. Det skrämmer mig så passa mycket att jag inte kan sova, det har det alltid gjort, så länge jag kan minnas. Men jag kan heller inte med att tända lampan. Det vore ju fjanigt. Vid 21 år ålder så VET man att det inte finns något farligt i mörkret.
Jag ligger vaken en stund till, lyssnar till vartenda litet ljud jag hör och skrämmer mig själv. Tillslut bestämmer jag mig. Jag sätter mig upp och tänder lampan. Jag tänder lampan samtidigt som jag får en insikt.(väldigt symboliskt) Det är okej att vara rädd, det spelar ingen roll om det är spindlar höjder eller mörker, man måste inte alltid övervinna allt. Förmodligen finns det en anledning, instinkt till varför hjärtat slår lite fortare när jag är ensam i ett mörkt rum. Då är det mycket bättre att tända någon liten lampa och känna sig trygg med det. Dessutom att det ska vara mörkt när man sover det är ju bara en rekommendation, inte någon lag. I mitt sovrum stiftar jag mina egna lagar.
Mitt 2011 börjar med en bekännelse och med stor kraft stampar jag hål på skammen runt om den!!
